Under mina svåra år har jag inga minnen av någon lycka. Jag ser tillbaka och jag ser bara sorg och hat. Hatet var så stort att jag till och med hatade dom jag älskar. Jag ville inte va i närheten av någon. Ville sitta instängd i mörkret och bara gråta. Inte äta, inte dricka. Till slut blev det så i stort sett. Jag gick upp drack ett glas vatten och ibland åt en kiwi. Gick till skolan, åt inget där, gick hem och la mig direkt i sängen och sov tills jag skulle upp dagen efter. Sen på helgerna drack som ett svin. Ett under på att jag lever. Jag bara hävde i mig spriten så att jag låg halvt medvetslös och bara spydde. Jag ville dränka allt. Men det går inte. Det kommer alltid tillbaka dagen efter, om inte värre. Det var inte det enda jag gjorde, jag skärde mig mycket, jag gjorde det överallt, om ja va ute så kunde jag ta en glasbit, jag tog alltid det som fanns. Och många undrar kanske varför man gör det. Jag gjorde det för att få bort smärtan inom mig för stunden, jag ville se mitt blod rinna ut ur min kropp. Det var som en drog. Ibland när det var riktigt illa och jag va tvungen att få bort smärtan så kunde jag sitta och dunka huvudet i väggen flera gånger eller slå med knytnäven i väggen. Ibland låg jag i sängen med ansiktet nertryckt i kudden och bara skrek. Jag fick psykiska anfall därifrån har jag minnesluckor. Jag kommer inte ihåg vad jag har gjort eller vad jag har sagt. Jag har fått det berättat för mig och jag skäms så mycket för hur jag har behandlad min familj och mina näraste. En gång var det så illa att mina föräldrar hade alltid numret framme till psyket och en gång var det riktigt nära att dom ringde. Men det som gjorde att dom inte gjorde det var att dom fick till slut kontakt med mig. Allt var en enda stor mardröm för mig. Jag såg ofta hur jag själv tog självmord. Men jag gjorde det inte. Och det är jag glad över. Jag blev mobbad mycket under hela min skoltid. Jag blev mobbad psykiskt och fysikt, jag var med om sexuella övergrepp. Allt det har satt sina spår. Jag litar fortfarande inte på människor, jag tror fortfarande att alla människor är onda. När jag går i min hemort än idag så känner jag mig inte säker. Jag tror att allt ska hända igen. När jag går förbi ställen där så ser jag allt som har hänt där, jag hör vad dom säger till mig. Det som har satt mest spår är ”Gå till en talpedagog” och ”Hoppa då, Hoppa, det är ändå ingen som skulle bry sig!” Jag slutade nästan att prata, jag pratade bara när jag verkligen var tvungen, jag skämdes så himla mycket. När han sa att ingen skulle bry sig, det trodde jag på och det gör jag fortfarande än idag. Varför skulle någon bry sig ? Jag har gjort illa så många människor jag älskar. Det finns någon annan som förtjänar livet mer än vad jag gör.

Dom som ännu står kvar hos mig, tack! Tack för att ni klarade av att stanna hos mig. Jag älskar er

Jag önskar jag kunde hjälpa ungdommar som har det svårt som jag har haft det."

Idag är det sån stor skillnad på mig så jag vet knappt vem denna personen är längre.

Känns så skönt och veta att man har lyckats :)