Satt och läste aftonbladet idag, då veckans hjälte kom upp. 

Veckans hjälte är en man på 88 år som heter Emerich Roth. 

När han var 19 år kom nazisterna till staden han bodde i med sin familj. 

Familjen blev skickade till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.

Under 14 månader var han på fem olika arbetsläger, efter att kommit till Auschwitz-Birkenau splittrades familjen.

När Emerich blev räddad hade han bara sin ena syster kvar. Båda bosattes i Sverige efter återhämtning.

Efter 45 år började Emerich berätta sin historia och nu under 30 år har han besökt 1600 skolor i sverige och berättat om vad han har vart med om. 

"Jag kan använda mina hemska erfarenheter till något gott – och då har mitt lidande inte varit förgäves."

"Fysisk styrka kan man få gratis, bara man tränar – men psykisk styrka får man genom kärlek. Och den kärlek jag fått som barn lyckades inte ens nazisterna ta död på"

När jag satt och läste denna artikel så skärde det i mitt hjärta.

För mig är han inte bara veckans hjälte, för mig är han livets hjälte.