När man sitter i arbetslösheten och kämpar för att överleva är man inte helt hundra stark. 
Speciellt inte när man har en son att tänka på så han får mat och kläder och annat han behöver. 

Jag mailade min handläggare i torsdag, då jag hade frågor varför jag inte kan få någon hjälp som andra får.

Det slutade med att hon ringde upp mig. Förklarade att jag med andra ord var för länge mammaledig, vilket jag tycker är sjukt, då man egentligen har rätt och vara mammaledig hur länge man vill. 

Tillbaka till samtalet.

Jag grät igenom hela samtalet där hon tryckte ner mig på varje fråga jag hade. 

Hon hoppade på mig om att jag passade på att bli med barn när jag studerade, innan jag var arbetslös. Men det hon inte vet är att det var inte planerat överhuvudtaget, men oavsett om det var det eller ej så ska man inte hoppa på någon. Jag mår redan dåligt över att jag inte har inkomst för att kunna en säng till min son utan då får sälja av saker för att få råd. 

Sedan frågade jag varför jag inte kan få praktik, då jag behöver komma ut på en för att kunna få kassavana då jag inte har någon och får känna av självsäkerheten igen i arbetet. 

Då skäller hon ut mig om att det är inte så man får jobb, och att du inte behöver ha en kassavana för det är så lätt att lära sig när man får jobbet. Men om det är så jävla enkelt, varför vill ingen ha mig då jag inte har kassavanan? 

Sedan frågar jag om jag har rätt till sånt där bidrag där arbetsplats får betalt om dom anställer mig. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Åter igen skäller hon ut mig. "Så ska man inte få jobb, inte faan ska man behöva betala någon för att få jobb" Men varför finns då detta. Hon kunde sagt snällt och vänligt, nej du har inte den rätten. 

Sedan sitter vi och lägger in ett möte för ny handlingsplan. Så i veckan som kommer ska jag träffa denna människa i en halvtimme. Jag mår dåligt bara tanken av det.

Efter samtalet satt jag och grät en timme. Med min son hemma, sambon jobbade. 

Det bästa va att min älskade son inte blev upprörd av och se mig med tårar rinnandes nerför mina kinder. 

Han skrattade mest åt mig haha. Det va väl straffet för att jag gick från dagis när han grät. 

Mina tankar på att avskriva mig från arbetsförmedlingen nu är väldigt stora. Jag får ingen hjälp utav dom, och utav min handläggare får jag bara massa kränkningar. 

Jag hoppas bara att jag kan få ett jobb, så jag kan ta hand om min son och slippa denna skiten.