sitter här hemma och känner att jag bara måste skriva av mig.

När man en dag kommer till ett beslut man aldrig trodde man skulle komma till, så försvinner benen man står med, leendet försvinner och tårarna bara forsar. 

Men ibland måste man göra saker som inte alltid känns 100% bra, ibland gör man beslut som är rätt men på ett konstigt sätt så känns det inte så.

När en sådan dag kommer så känns de som om man får en stor smäll i ansiktet, hjärtat går sönder, men ändå är det de rätta man gör. Det kommer ta tid att få känna sig normal igen, men som ett världskänt citat "Med tiden läker alla sår"

Jag är otroligt tacksam som har så många runt mig som finns här för mig. Min sambo som stöttar mig genom allt, min son som alltid får mig att le även när jag storgråter, även han kommer och kramar mig när jag behöver det :) 

Jag har gått igenom mycket, så varför skulle jag inte kunna gå igenom detta. Jag är så pass stark att inget ska kunna sparka bort mina ben. 

Jag har kommit så långt bara detta året, från att gå från mammaledig till arbetslös till att få komma till ett arbete jag verkligen älskar. 

Jag har så mycket att vara tacksam för, men nu ett tag kommer jag inte vara samma person, det kan ta lite tid, men jag kommer gå till jobbet som jag älskar, jag kommer ha underbara stunder med min son, jag kommer jävlas med min sambo, men ibland kommer jag inte se så lycklig ut, men en dag så kommer det bli som vanligt. 

Ta hand om varandra <3