Den stora kärleken finns i så många olika sorter. 

Den första stora kärleken man har är sina föräldrar. Ens förebilder, hjältar och trygghet. 

Det är en kärlek som inte går att ersätta, den är speciell. 

Sen har man syskonkärleken, den är verkligen speciell. Där har man beskyddandet. Man går varandra på nerverna, man är svartsjuk, men man delar så himla mycket.

Mina syskon är helt underbara. Vi är så lika samtidigt som vi är så himla olika. Jag älskar dom otroligt mycket!
Försökte hitta en bild på oss tre ihop men utan resultat, ligger på någon hårddisk :P 

Sen har man den sanna kärleken. Det är förälskelse, lycka, spännande, rolig, utmaningar, trygghet, romantik och även där ens hjälte. Jag har hittat min sanna kärlek, som får mig att le även fast jag ska vara sur på honom, vilket gör mig "arg". Han får mig att känna som ingen annan får mig och känna, speciell, varm och nervös.

Gud vad jag älskar denna karl!!!

Sen har vi den riktigt stora och eviga kärleken. Sitt barn. Det är en kärlek som nästan är oförklarbar. Ett barn är en stor del av sig själv, den har ens hjärta. Sitt barn får en alltid att le och skratta även fast när man inte ska det, den tröstar en med ren, äkta kärlek. Jag skulle dö om något hände min son, mitt hjärta är hans , jag gav det till honom den dagen jag äntligen fick träffa honom. Han driver mig till vansinne några gånger om dagen nu, men den känslan när han sträcker ut sina armar och ropar mamma och springer och kramar mig är helt underbar. 

Min kärlek till denna underbara lilla kille är helt obeskrivlig!!

Kärlek är det bästa som finns