Har ni haft den där känslan att behöva skrika. Bara stå och skrika. 

Den senaste månaden har jag velat haft den stora fina höga klippan att stå på mitt ute i ingenstanns och sedan bara skrika ut allt. Låta allt bara få strömma ut ur min kropp. I stället blir det att stänga inne det och låta lite av det komma ut med tårar emellanåt. 

Hur gör man för att få ut ilskan, paniken, ångesten och smärtan? 

Jag vill vara en sån bra mamma jag vill vara, men just nu känner jag mig som en skitdålig mamma. Jag är ju inte lika glad, vilket han märker, jag orkar ingenting för jag är så utmattad av allt, och stressen gör mig irriterad, ångesten får mig att gråta. 

Men på något sätt så är jag lycklig, jag har världens finaste son, han är jobbig ibland då han är i en trotsålder, men det är så barn är, han är verkligen helt underbar min plutt. Han får mig att känna kärleken. 

Det viktiga när man har en rejäl svacka är att ha något att hålla fast vid som får en att le, får en att vilja kämpa. 

Livet blir som du vill att det ska bli, men man måste kämpa för det också. 

Ha en underbar lördagskväll!

Puss på er!