När tiden hinner ikapp en. Kan inte förstå hur tiden kan bara springa iväg så där. 

Vart tog min lilla kille vägen!? 

Kommer ihåg när han kunde ligga i min famn, kommer ihåg när han tog sitt första kliv, kommer ihåg när han sa sitt första ord. 

Nu vägrar han sitta i min famn, vägrar lyssna, han babblar och sjunger, han skriker nej, han är högt och lågt. 

Denna kille som var så lugn och fin har fått sin egna vilja. 

Vilket är helt underbart på ett sätt, för vem är vi om vi inte har egen vilja? 

Min lilla kille jag födde för över 2 år sen har börjat bli en egen person. En riktig charmör.

Tänk att man ser det som hände en själv när man växte upp, att man själv har växt till en egen person en gång i tiden, det är mäktigt. 

Den viktigaste uppgiften jag har är att vägleda honom i livet, ge råd, stötta och ge massa kärlek. 

Ta vara på tiden, för den kan verkligen bara springa iväg. 

Puss!