Ska man vara en kämpe eller ska man lägga sig ner? 

Jag har lärt mig av mina livserfarenheter att ger man upp då hamnar man i botten. Jag har sett botten många gånger och jag kan säga att där är det väldigt mörkt. 

Man hamnar i botten många gånger innan man lär sig att kämpa, det kan ta tid och styrka. 

Jag gick nyligen hos en psykriatrisjuksköterska, första besöket kändes bra, dock var jag ett nervvrak, jag hade rejäl ångest. 

andra besöket ville jag bara gå därifrån. 

Hon tyckte jag överdrev om hur kunder kunde vara elaka pga att jag mådde dåligt. Att jag tog mig till jobbet varje dag och kämpade gjorde att hon ifrågasatte varför jag sökte hjälp. 

Idag får man inte hjälp om man tar sig till jobbet, man ska vara i botten för att vara berättigad hjälp. Den andra gången var även den sista gången. Fick ont i magen bara tanken på att jag skulle dit. 

Jag är en kämpe, jag har legat på botten, men tagit mig upp och kämpat vidare. Men om jag trillar ner så får jag ingen hjälp pga att jag vet hur jag tar mig upp, och det är att inte stänga mig inne. 

Om jag har ångest, ja då vet jag att om jag inte går ut, går till jobbet, ja då blir allt värre. Om jag verkligen behöver få någon att prata med, då ska den hjälpen finnas, men i dagens tider så finns inte resurserna. De resurser som finns, de finns bara till för en när man inte klarar av och gå till jobbet, det vill säga när man nått botten. Men att hindra någon som är påväg dit finns inga resurser för, då måste personen falla först. 

Depressioner, ångest, och psyskisk utmattning har blivit väldigt vanligt. Det är skrämmande. Det är arbetslösheten som är en stor bov i detta, men även att det inte finns hjälp att få innan man hamnat i botten. 
Privata psykriatriker finns, men det korstar betydligt mycket mer än att gå via vårdcentralen, vilket många inte har råd med. 

Att vara så låg att man känner ingen livslust, att man orkar inte ens fejka ett leende. Tårarna som aldrig tar slut som kommer ifrån hjärtat som gör så ont. Ångesten man har varje dag man vaknar, det känns som om någon håller sina händer runt en hals och man har svårt att andas. Det är något som jag önskar att ingen fick uppleva, inte ens dom som fick mig att må så här från början. 

Att sluta kämpa är att ge upp hoppet om sig själv. 

Vi lever bara en gång, hur vill du leva ditt liv? 

Jag vill leva i ljuset med glädjen